Räddad av en Super Puma.

Här kommer en av mina addisonrysare som tilldrar sig i Stockholms ytterskärgård. Det handlar inte bara om hur jag blev bemött på akuten utan även hur jag reagerade vid kris på en olämplig plats.

Detta var sommaren 2003 och det var väldigt varmt. Vi seglade ut i ytterskärgården och jag började känna mig rätt slak, tänkte att det var värmen och drack lite extra vatten men inget annat. (Jag har alltid varit känslig för värme och haft mycket huvudvärk).

Efter två dar med illamående, huvudvärk, mer och mer trötthet och utmatthet gick jag ganska snabbt in i, vad jag förstod efteråt, en addisonkris.

Jag låg nere i båten eftersom det var så varmt uppe. Där nere var det ännu varmare men det kändes bättre. jag vågade inte dricka, stort misstag! Jag ville inte kräkas. jag ökade på min kortisondos lite, men alltför lite.
Om jag hade varit ute med kompisar, som jag visste kunde segla båten längre in i skärgården, skulle jag ha låtit dem segla iväg och jag kunde ligga kvar nere och bli bättre, men dessa tjejer jag var ute med nu var rätt oerfarna, så det ville jag inte heller...

De visste ju inte heller vad de skulle göra med mig som blev sämre och sämre.
Till saken hör att jag innan fått sprutor av min läkare och till och med gått kurs i hur man tar dessa sprutor! Dessa skulle bara tas i nödfall och om det var långt till sjukhus. Jag hade innan vi seglade iväg visat dessa för mina seglarvänner, men det konstiga är att jag inte hade en tanke på dessa i detta läge

Till slut när jag legat utslagen i en dag var jag nästan groggy och Marie, min ena kompis, ringde mina föräldrar och diskuterade fram beslutet att sjöräddningen var det ända som gällde. Marie ropade på VHF- radion ett may day meddelande och hon kom snabbt i kontakt med läkare och ambulansenheten.
Av detta minns jag inte mycket, mer än att jag hörde långt borta att det pratades om helikopter eller båt, om var vi var och vad min sjukdom hette.

Det som krånglade till det hela lite var att min mamma, som naturligtvis var utom sig av nervositet, ringde samtidigt 112 och tillkallade hjälp. På detta sätt var det två team på väg till oss..+
Till slut, efter ca. en timmes ringande mellan olika instanser, bestämdes det att det skulle komma en helikopter inom 15min. Det skulle dock inte vara en ambulanshelikopter eftersom dessa var upptagna. Det skulle vara en militär helikopter en s.k Super Puma!
När Marie frågade millitären som ringde om hon inte skulle varna de andra båtarna vid klipporna eftersom man kan tänka sig att en helikopter i den storleken river upp en hel del sa han bara:
"Säg bara till dem att det kommer en Super Puma!"
Gissa om detta blivit ett citat efter detta.

Folket i de andra båtarna hade ju märkt att det var något konstigt i görningen så de var väldigt behjälpliga (har jag hört efteråt).

När Super Puman kom hjälptes jag upp på klippan och tro mig, det var rätt absurrt när en enorm helikopter står still i lufter och ner hivas en man i vajer och springer fram till mig.
"Håll i mig!" Det var allt han sa. Han lyfter mig och sätter fast mig i selet och det sista jag säger till Marie är:
"Ta hand om båten!"
Jag hivas upp i famnen på den grönklädda militären och slängs in i helikoptern. Nedanför ser jag hur alla båtar vid klipporna, inklusive min, slås fram och tillbaka av trycket från helikoptern

Inne i helikoptern tänker jag: "Vad är det jag ställt till med? Det var nog inte så farligt med mig." Jag mår rätt illa och kan inte njuta av färden till Danderyd som tar ca. 15 min!

Väl framme på sjukhuset tas jag väl om hand, men läkarna vägrar att inse att det är addisonkris som inträffat. De tar till och med ryggmärgsprov för att utesluta hjärnhinneinflammation.
Jag får vänta på hela den undersökningen och genomföradet tog ett bra tag, men jag var inte kapabel till att protestera.
När de inte hittar något fel, tillstår de att jag haft en addisonkris som antagligen framkommit av vätskebrist, värme och för lite kortison.
Jag får SoluCortef och extra vätskedropp.
Jag är kvar på sjukan i 2 dar och är sedan pigg igen.

Om ni undrar över hur båten kom hem. Jo, min pappa seglade ut med min farbrors båt till tjejerna och seglade sedan hem båten tillsammans med dem.
Ön såg ut som ett slagfält efter Super Pumans framfart.

Av detta lärde jag mig:
Vid värme: Ta extra kortison och florinef! Kroppen förlorar även
salt i värme.
Drick mycket även om du mår illa!
Det går att lita på akut hämtning, även i ytterskärgården! På det sättet det ordnades med helikopter var imponerande! Men mottagandet på akuten skulle kunnat ha varit bättre!

Min läkare sa även, "Men snälla Annika! Det är precis vid dessa
tillfällen du ska ta sprutan du fått."
Men hur sjutton ska man vara kapabel till det?

Annika

Tillbaka