Addison gav Karina en ny karriär.

”Inget ont som inte har något gott med sig”

Inget ont som inte har något gott med sig. I mitt fall stämmer uttrycket väldigt bra. Det skulle jag ha vetat den där sommardagen 2006 då jag fick diagnosen Addison, att det även skulle föra bra saker med sig.

Många som jag träffar ställer frågan ”när började du drömma om att bli författare!? Mitt svar förvånar nog många av dem. Jag har aldrig drömt om det. Vad jag minns har jag aldrig ens tänkt i de banorna. Ändå släpper jag min femte mysdeckare Pengabrevet nu på lördag, den 21 september. Visst är det häftigt hur livet kan bli!

Redan som femåring lärde jag mig läsa och skriva och jag började knåpa ihop sagor och små berättelser och fortsatte med noveller i tidiga tonåren. Sedan tog allt det där slut. Det var först tjugo år senare, 2002, när jag av ren tillfällighet började en journalistikutbildning som jag återupptog skrivandet. Jag fick jobb på lokaltidningen i Sunne och våren 2005 kom början till förändringen då jag fick i uppdrag att skriva ett första april-skämt till tidningen. Jag fantiserade ihop en artikel och insåg hur roligt det var att skriva fritt. Ja, det var så roligt att jag gick raka vägen hem för att skriva en egen historia. Men … det visade sig vara mycket svårare än jag trott, så jag gav upp.

I början av 2006 skulle jag och sambon åka skidor. Jag satte på mig skidbyxorna som jag inte burit sedan året innan. Och döm om min förvåning när de var så stora att jag tappade dem! Utan att jag märkt det hade jag gått ner i vikt och sambon frågade ” är du sjuk eller?”. Vi skrattade åt det, och ingen av oss kunde ana hur rätt han hade.

Den våren blev mitt allmäntillstånd allt sämre. Jag tappade ork och ännu mer vikt, fick yrsel, hade svårt att återhämta mig och var så fruktansvärt trött. I omgångar låg jag sjuk och kunde inte gå utan stöd. Utförsbacken fortsatte fram till sommaren då jag blev akut sjuk och hamnade på akuten. Diagnosen blev Addison. Det var en chock att drabbas av en kronisk sjukdom och bara tanken på att jag dör om jag inte tar medicinen, skrämde livet ur mig.

Men tillbaka till uttrycket ”Inget ont som inte har något gott med sig”. När jag kom hem från sjukhuset bestämde jag mig för att ta tag i skrivandet och anmälde mig till en distanskurs på nätet. Det var början på ett nytt liv för mig, på flera sätt. Jag skrev och skrev och skrev och i efterhand inser jag att det var min flykt från verkligheten. Jag var i chock och sorg och behövde komma bort och försvinna in i en värld där allting var bra och inga sjukdomar fanns.

Ett halvår senare hade jag lyckats sälja tre noveller till två olika veckotidningar, och fyra år senare debuterade jag med mysdeckaren Bara en pärla 2010.

Och nu är det dags för den femte, Pengabrevet, som utspelas vid Sunne skidanläggning. Boken börjar med att skidläraren Anneli för Ski Sunnes räkning dragit i gång ett projekt med skogsaktiviteter för barn. Det får dock läggas ned när en konkurrent satsar på något liknande. Anläggningen får också en ny vd, vilket skapar osäkerhet. Och till råga på allt hittas Annelis farbror, allt-i -allon Ville – mördad i stolliften. Oron ligger och gror och så uppdagas det ena efter det andra, och förlaget har beskrivit Pengabrevet som en mysdeckare med ingredienser som mord, spänning, kärlek och en gnutta humor.

Och nu på lördag är det alltså boksläpp. När jag tittar i backspegeln kan jag konstatera att ur det dåliga, när jag fick min kroniska sjukdom, följde också något bra. Jag brukar beskriva mig som en person med mycket spring i benen som har svårt att sitta stilla. Jag är alltid på väg någonstans och är man då stresskänslig kan det ställa till det i vardagen. Därför är skrivandet till stor hjälp. För när jag skriver, drömmer jag mig bort i fantasin och då får jag det där inre lugnet som gör att jag kan sitta ner och vila. Med andra ord går skrivandet och Addison hand i hand. Utan Addison hade jag troligen inte börjat skriva, och utan skrivandet hade jag inte kunnat hantera sjukdomen så bra som jag faktiskt gör. Det gäller att se det positiva i tillvaron. Och det gör jag. För nu ser jag fram emot helgens boksläpp!