Läs om Gustav, först i Sverige att överleva Addison!

Gustav Danielsson, först i Sverige att överleva Addisons sjukdom.

Gustav föddes 1908.

Han växte upp till en ståtlig man med sina 193 cm. Hans dotter säger stolt att han såg ut som Cary Grant. 1954, när Gustav var 48 år började han oförklarligt att hicka och började klaga på maten. Den var för varm, den var för kall och ingenting passade. Samtidigt började insidan av hans händer få bruna linjer. Han tvättade sig noggrannare om händerna, men de bruna ränderna satt kvar.

Gustav blev alltmer slö och nu gick han kraftigt ner i vikt. Han vägde till slut endast 36 kg. Han fick sin diagnos på Sahlgrenska sjukhuset 1956. Gustav åkte in och ut till sjukhuset och fick saltdropp, som räddade honom till livet. Han kallade droppet för ”livets vatten”. Varken kortison eller Florinef fanns att tillgå på den tiden. Gustavs dotter Anita berättar det som man berättat för henne och det som hon kommer ihåg. Hon var bara 2 år då hennes far fick sin diagnos 1956:

”Min pappa började arbeta direkt efter folkskolan på BJ (Västra Stambanan) som senare ingick i statliga SJ. Hans första jobb var som eldare. dvs. se till att hålla värmen i lokstallarna på Gullbergs Vass och Vita Huset. På den tiden användes koks att elda med. Vita huset var Bergslagsbanans stationshus (byggt 1879) nu kulturminnesbevarat.

Efter detta började han på rangerbangården med rangering och ansvar för att spårväxlarna fungerade året runt. I arbetet ingick även att, med en dunk på ryggen, handspruta slipers med kreosot. Jag minns än idag lukten av vätskan han blev impregnerad med.

En gång råkade pappa ut för en allvarlig olycka. Bufferten på en godsvagn träffade honom i sidan av huvudet. Enligt min mor svävade han mellan liv och död en längre tid.”

Efter en sjukdomstid i Addison och påfyllning med saltdropp började han medicinera med tabletter, DOCA, som opererades in under huden. Detta utfördes av företagsläkaren som gjorde ett cirka 4 centimeter långt snitt på ryggen och satte in ett antal Doca-tabletter och därefter syddes såret ihop. Stygnen togs bort efter cirka en vecka. Detta upprepades kontinuerligt tills nuvarande läkemedel kom. Han fick en ny tablett ungefär var fjärde vecka. DOCA, deoxycorticosterone acetat, var ett förstadium till mineralkortikoiden Florinef och användes innan Florinef kom. Kortisonet fanns inte alls då.

”Oftast fick jag som 6-åring hämta läkemedlet på apoteket. Vid ett tillfälle sa min pappa till mig: “Anita, du skall veta att i det kuvertet finns mitt liv.”

Gustav fortsatte att jobba på SJ trots sin Addison. Han var som piggast efter det att han fått sina tablett i ryggen för att sedan efter hand bli tröttare. Anita berättar: ”Pappa hade en stående säng på Sahlgrenska och jag fick ofta ringa efter ambulans. Jag kunde se på pappa när han blev dålig. När han fått ny DOCA blev han ilsk och när den började ta slut blev han tröttare. Om han fick matleda, inte svarade rätt på tilltal och började kräkas, då fick jag ringa på Ambulans. Jag fick övervaka pappa. När vi åkte och badade på somrarna tyckte jag pappa såg lustig ut. Han hade bruna händer, fötter och ansikte men resten av kroppen var vit. Det såg ut som han hade en vit pyjamas på sig.
När jag var ca åtta år fick han äntligen hydrokortison och Florinef.”

Gustav arbetade heltid 7:00-17:00 varje dag utom söndag. Han blev sjukskriven två dagar efter inoperationen av DOCAn. Han arbetade heltid ända fram till pensionen. Gustav levde med Addison i 30 år, och sedermera även med Parkinson fram till sin död 1986. Då var han 78 år. Han var klar och orienterad ända till slutet.

Anita utbildade sig till sjuksköterska och under utbildningen, när man berättade om binjurebarken, använde man hennes far som exempel.

Kortisonet kom 1950, men det tog ett tag innan det kom till Sverige och räddade livet på Gustav.

President J.F.Kennedy fick i början också DOCA, som man opererade in i benet, innan han började med kortison och Florinef.

Eva