President
John F Kennedy 1917-1963
Han såg fantastiskt hälsosam ut. I själva verket hade han Addisons sjukdom. Även Kennedys yngsta syster hade Addison.
I dag hade han knappast blivit vald till president, men inte i första hand på grund av kvinnoaffärerna, utan på grund av hans hälsotillstånd. I dag accepteras det inte att en presidentkandidat mörkar sin sjukdom. Hade det kommit fram att han hade Addison skulle han inte ens klarat sig i genom primärvalen.
Här kommer presidentens medicinlista: 500 mg C-vitamin 2ggr per dag, 10 mg hydrokortison dagligen, 2,5 mg Prednisolon 2 ggr per dag. (5 mg Prednisolon motsvarar 20 mg hydrokortison.) 10 mg methyltestosterone dagligen, 25 microgram liothyronine 2 ggr per dag. (Motsvarande Levaxin.) 0,1 mg fludrocortisone. (Florinef) Diphenoxylate och Atropine sulfate, 2 tabletter vid behov. Detta var medel mot diarré motsvarande dagens Lomotil.
1948 kom kortisonet som ledde till Nobelpris 1950
Cortòne även kallat Compound E fanns inte tillgängligt för allmänheten utanför USA 1954 enligt Bonniers uppslagsverk, utgåva från 1954.
Desoxycorticosterone acetat/DOCA var ett “förstadie” till Florinef. Det fanns att tillgå på Apoteket ända fram till början av 70-talet.
Kennedy sändes allvarligt sjuk till ett sjukhus i London 1947. Doktorns dom: ”Han har inte ett år kvar att leva.”
Genom John F Kennedys uppväxt var han ett osannolikt ämne för ett nationellt och internationellt ledarskap. Han var en mycket bräcklig liten pojke som nästan dog av scharlakansfeber när han var 3 år. Hans mor berättade att det var bara början. Under hela sitt liv, som det verkar, kämpade han mot sin dåliga hälsa. Familjen brukade skämta, att om en mygga skulle bita honom skulle myggan säkert dö. Tillägg till de vanliga barnsjukdomarna fick Kennedy difteri, allergier, ständiga förkylningar, nässelfeber, dålig mage som förorsakade speciell diet och dessutom
astma som förorsakade honom bekymmer i tonåren.
1930, när han var 13 år, skrev han till sin mor från internatskolan och klagade över att han såg suddigt och var färgblind på sitt högra öga. Många år senare fick han hörselproblem på vänster öra och han berättade för sin far att han var yr och svimmade mycket. Han opererades för blindtarmen 1931, tonsiller och polyper i hals och näsa och han fick även gulsot två år senare. I mitten av 30 talet fick han en allvarlig lunginflammation.Ungefär ett år senare var han tvingad att avsluta sina studier på the London School of Economics, efter att ha fått gulsot igen och var tvungen att vistas på sjukhus.Efter att ha återvänt till USA och börjat studera på Princeton, kunde han vara nära sina doktorer i New York som behandlade honom. Han fick gulsot igen och lades in för två månader i Boston’s Peter Bent Brigham Hospital, och flyttade sen till Arizona för att återhämta sig. På hösten 1936 började han på Harvard University, där han var närmare sin familj, men sjukdom förföljde honom.En allvarlig influensa hindrade honom att delta i en simtävling mot Yale och 1940 fick han uretrit, urin-vägsinfektion, som återkom ständigt. Hans uretrit och hans prostatit ville inte ge med sig, vilket gjorde att han frågade sin doktor, innan han gifte sig, om han kunde bli far. Under sina tidiga år beskrevs han som en liten, liten ung man. Robert Kennedy, hans bror, sade att hälften av Johns tid på denna jord bestod av intensiv ryggsmärta.
John F Kennedy led av en livshotande sjukdom i 16 år av sitt liv. Hade han fått den 5 år tidigare skulle han med all säkerhet ha dött. Vid ett besök i London på hösten 1947 blev kongressledamot Kennedy så allvarligt sjuk, såsom svaghet, illamående, kräkningar, och lågt blodtryck, att han fick sista smörjelsen av den Romerska Katolska kyrkan. Doktorn som undersökte honom gav honom diagnosen Addisons sjukdom och han berättade för Kennedys vänner att han hade inte ens ett år kvar att leva.
Journalisten Arthur Krock kom ihåg att Joseph Kennedy, innan Kennedy ställde upp för kongressval 1946, sade att Jack hade Addisons sjukdom och var antagligen döende. Krock berättade att Joseph Kennedy grät sittande, mitt emot honom, i en fåtölj på sitt kontor. Om Krock mindes rätt skulle det innebära att Kennedy fått sin diagnos tidigare. Det skulle förklara Kennedys sjukdom under hans första kampanj för Representant-huset i den Amerikanska kongressen.Han kollapsade under slutet av kampanjen, under en parad i Charlestown, svettandes med missfärgad hud. En vanlig symtom på Addisons sjukdom, bland annat, är pigmenterad hud (som kraftig solbränna). Flera av Kennedys skribenter förnekade dock att Kennedy hade pigmenterad hud. En påpekade trots det, att han hade en extremt ruff solbränna som såg ut som ytan på en stek. Theodore Sorenson, nära rådgivare till presidenten, berättade att Kennedy en gång svarade, på en misstänksam reporters fråga angående Kennedys året-runt- solbränna, med att visa upp en del av sin kropp som inte var solbränd. Det var egentligen inget bevis, eftersom hans solbränna var naturlig och eftersom Addison sjuka blir mer solbrända på delar som exponeras i solen. Tidigare, när en journalist frågat honom om hans onaturliga hudton, svarade Kennedy honom osedvanligt öppet, att hans doktor sagt att han hade en långsam typ av leukemi som skulle få honom att leva till han var minst 45 år.
Jag tänker inte på det utom när jag får mina sprutor.
När Addisons sjukdom först upptäcktes i mitten på 1800 talet var den dödlig. Före 1930 dog 90% inom 5 år. I slutet på 30-talet fick man fram en kemisk substans, desoxycorticosterone (DOCA) som framgångsrikt reducerade dödligheten. Det var mycket viktigt att de sjuka undvek stress, eftersom stress ökar kroppens behov av kortisol, som de med Addisons sjukdom inte har, eftersom deras binjurar inte kan producera kortisol. Addisons sjukdom förorsakades förr av tuberkulos. Eftersom Kennedy aldrig hade haft tuberkulos i någon form, sade han och hans närmaste att han inte hade Addisons sjukdom i den vanliga formen. Man hänvisade att han hade binjurebarksinsufficiens på grund av att han tillbringat för lång tid i vattnet när hans torped båt sjönk under 2:a världskriget och på grund av malaria som han fick kort därefter. Kennedy var helt beroende av kortison-substitution för att överleva. Initialt tog han 25 mg kortison oralt ochsedan via injektion. Han inplanterade i låret DOCA tabletter, desoxycorticosterne acetate, 150 mg som byttes ut flera gånger om året. Det har rapporterats att Kennedyfamiljen förvarade DOCA och kortison i kassaskåp runt om i landet, så att Jack alltid hade tillgång till medicin vart han än reste. John Kennedy använde mer piller än vad som fick plats i en liten förvaringsbox.
Addisons sjukdom ger ofta kraftiga muskelkramper och kan ha förorsakat Kennedys ryggproblem. Sjukdomen spelade helt klart en betydande roll genom att höja risken vid hans ryggoperation 1954. Vid den tiden kunde en tandutdragning leda till döden. Sjukdomen var så allvarlig att den kunde leda till plötslig död. Operation var extremt farligt för Kennedy. En artikel dök upp 1955, som utgick från en källa i ett AMA arkiv om operationer, och som i artikeln undersökte ett fall, där en 37 årig man med Addisons sjukdom genomgått en specialoperation på ryggen på New York Hospital den 21 oktober 1954. Man tror ganska säkert att det handlade om Kennedy. Artikeln beskrev att operationen på Kennedy var mycket farlig på grund av att han hade Addisons sjukdom. Genom den 3-4 timmar långa operation fick Kennedy hydrokortison intravenöst. Efter operationen bestod behandlingen av desoxycorticosterone, saltlösning och kortison intramuskulärt. Han fick en urinvägsinfektion, vilket uppstod tre dagar efter operationen men det betraktades som en mild reaktion och Kennedy utvecklade inte någon Addisonkris trots att han var märkbart påverkad av sin Addison. Det var precis den oro för en Addisonkris som gjorde att doktorer på the Lahey Clinic in Boston vägrade att genomföra en operation, eftersom de var oroliga för att Kennedy inte skulle klara en sådan operation och dö. Vita husets doktor Janet Travell berättade att Kennedy led av en kronisk infektion i mjukdelar i hans rygg i 3 ½ år efter operationen.
Addisons sjukdom gör patienterna mer mottagliga för infektioner vilket spelade stor roll för patienters återhämtning. Det var säkert därför det tog så lång tid för Kennedy att återhämta sig under stor smärta. Vid tidpunkten för Kennedys presidentkampanj, i slutet på 50-talet, kom nya förbättrade mediciner för Addisons sjukdom. Det gjorde det dagliga livet mer hanterbart och det öppnade upp för ett mer normalt liv med sjukdomen. Hur som helst var Kennedys hälsa ett frågetecken i valkampanjen, trots att hans doktor intygade att hans Addison, som var orsakad av kriget, inte var något problem. När Lyndon B Johnson och Kennedy kandiderade för presidentposten, refererade vissa anhängare till Johnson, att Addisons sjukdom var ett hinder för att välja Kennedy. Man sa att Kennedy var alldeles uppsvälld och kutryggig av Addisons sjukdom. Någon hade hört, att vore det inte för kortisonet skulle Kennedy vara död. En annan sade, att om Kennedy blev vald skulle han inte överleva en valperiod ut. Han skulle dö. Kennedys anhängare vidhöll att Kennedy inte hade Addisons sjukdom på grund av tuberkulos. Alla sådana påstående var elaka och falska. 1960 gick Kennedy ut med en press release.
Doktorerna Dr. Travell och Dr. Eugen Cohen hade haft svårt att formulera. Travell erkände senare att varje ord ”vägdes på guldvåg.” Så här skrev de till Kennedy: Vi vill peka på fakta att dina binjurar fungerar och det har bekräftats av ledande endokrinologer utanför New York. Med all respekt för dina gamla problem med binjurebark insufficiens. Men så sent som i december 1958, när du hade en generell check up med en speciell test av binjurebarkfunktionen, visade det sig att dina binjurar fungerar. Under valkampanjen försökte man stjäla Kennedys medicinska journaler och Dr. Cohen, som uttalat sig om Kennedys binjurar, fick sin mottagning vandaliserad. Nu reste viktiga republikaner nya frågor runt Kennedys hälsa. Congressman Walter Judd of Minnesota, en före detta medicinsk missionär och det republikanska partiets förste talare 1960, uttalade sig: “Jag vill ha ett svar på rykten inom medicinska cirklar om fallet, med nummer 3 i American Medical Association`s Archives of surgery, Vol 71, handlar om Senator Kennedy. Om så är representerar det information som Kennedy bör ge alla, inklusive sina väljare, att fundera över innan valet.” Republikanernas fråga runt Kennedys hälsa bleknade under Kennedys massiva valkampanj som visade upp en image runt Kennedy som hälsosam. Förutom förkylning, akut sinusit (bihåleinflammation) och laryngit (inflammation i struphuvudet) som irriterade honom mycket, tog han sig väl igenom valkampanjen. Dr Travis såg honom bara några gånger. En av Kennedys närmast medhjälpare uttryckte sin lättnad över att frågan om “sängkrävande febrar” inte åter dök upp.
På en av sina första presskonferenser, efter valet gav Kennedy ett extraordinärt, ovanligt uttalande refererande till rykten om hans hälsa , “Jag har aldrig haft Addisons sjukdom. Jag har varit igenom en lång kampanj och min hälsa är alldeles utmärkt.” Vi vet nu att Kennedys uttalande var falsk, men han kanske inte då var fullt insatt och förstått sanningen med sin sjukdom. Kennedy insisterade på att hans binjurar var en sidoeffekt på grund av malarian han ådrog sig under kriget. Det är möjligt eftersom det var känt att malaria kunde orsaka skada i binjurebarken. Eftersom Kennedy inte någonsin haft TBC orsakades, med största sannolikhet, hans Addison av atrofi (förstörelse) av binjurebarken. En medicinsk expert yttrade sig om att hälften av hans patienter med Addisons sjukdom förorsakats av atrofi. Nio år efter Kennedys död undersökte Dr John Latimer Kennedys obduktionsprotokoll inkl fotografier. Där kunde man inte se några förkalkningar som tydde på TBC eller blödning i hans binjurar. Han sade att han var övertygad om att Kennedys binjurebark förstörts av bilateral atrofi.
Dr Travell bekräftade senare att Kennedy verkligen led av Addisons sjukdom. Vid frågan 1966 huruvida det var rättvist att säga: ”för en hemligt historiskt dokumentation.” att Kennedy hade Addisons sjukdom, Travell svarade:
Termen Addisons’s disease har utvidgats med tiden och inkluderar alla stadier och orsaker till binjurebark-insufficiens. Därmed kan jag säga ja till din fråga. Nu för tiden, med den vidare diagnosen, skulle det inkludera hans sjukdom som Addisons sjukdom, men inte för 15 år sedan.
Men så tidigt som 1953 hade en doktor associerad med the Lahey Clinic indikerat att Kennedy hade och fått behandling för Addisons sjukdom redan slutet på 1940-talet. Medan doktorn påtalat att Kennedy varit deras patient sedan 1936 och att han hade haft en stor variation av sjukdomar, beskrev han Addison som den mest seriösa. Travell var bara ett språkrör av alla Kennedys doktorer. Kennedy insisterade och sa till sina medarbetare att han inte hade Addisons sjukdom. Han gick så långt att han sa till en av dem 1959 att ”ingen, som har den riktiga sjukdomen Addisons sjukdom, bör ställa upp i ett presidentval, men jag har inte den sjukdomen.” När Dr Travell vid den tidpunkten försökte diskutera sjukdomen med honom utan framgång svarade Kennedy; ”jag har inte den sjukdomen”. Han sa att han inte hade den riktiga typen av Addisons sjukdom. 1960 när en medarbetare till honom beklagade sig över valet av Lyndon Johnson som vise president svarade Kennedy; ”Få en sak klart för dig, jag är 43 år och jag är den mest hälsosamma kandidat för president i detta land och jag kommer inte dö medan jag är president. Det finns inga belägg för att Kennedys hälsa hade någon negativ påverkan på hans presidentskap. Hans ryggsmärta påverkade inte hans arbete som president på något sätt sa Dr George Burkley, (head of the military medical unit in the White House) Han var på sitt kontor varje dag, men det hände en gång att han använde kryckor, men det hindrade inte honom att fullfölja sina plikter som president. Burkley tillade att ”Addison’s disease var aldrig något problem för presidenten när han stod under min vård.” Dr Janet Travell höll med om det uttalandet.
Vi hade mycket bra kontroll över hans Addison när han vistades i Vita Huset och när han var på ett ställe och inte reste omkring. Jag tyckte att hans hälsa räckte till mer än väl för att bära ansvaret och de uppgifter som till-hörde presidentskapet.
De 34 månader, under hans tid som president, missade Kennedy bara en dag på grund av sjukdom. Snarare än att påverka Kennedy politiskt negativt, bidrog hans fysiska krämpor till att utveckla hans karaktär och forma hans politiska personlighet. Kanske bidrog hans sjukdom även mer till hans meteoriska karriär, eftersom han ville bevisa för hela världen att han hade styrkan och förmågan att resa sig över alla andra.
Robert E. Gilbert är professor of political science at Northeastern University. Denna artikel är hämtad ur hans bok The mortal Presidency: Illness and anguish in the White House. Kennedy hade även hypothyreos och behandlades även för det vilket man kan se i medicinlistan.